Det godas idé

Det godas idé


Följande text är en sammanställning om det godas idé som Platon beskriver i boken Staten, som tillsammans med Plotinos, Henry T. Laurency, Lars Adelskogh och Francis Bacon riktar uppmärksamheten på den goda staten. Genom analogi och deduktion görs vissa slutledningar från dessa värdefulla texter.

 

Den platonska idévärlden, esoterikernas kausalvärld, är icke endast kunskapens värld. Den är även energiernas värld. De kausala ideerna äro energier, som endast mentaljag kunna utan risk tillägna sig. På lägre utvecklingsstadier verka de destruktivt.[1]

 

I boken Staten undersöker Platon vilka egenskaper som är nödvändiga både individuellt och kollektivt i en god stat. I denna undersökning ger han även sin beskrivning av idévärlden. I sin förklaring av idévärlden gör Platon en första uppdelning av världen i två delar, idévärlden (området för episteme, dvs. kunskap) och den fysiska sinnevärlden (området för doxa, dvs. åsikt). Bägge dessa världar delas upp i ytterligare två nivåer. Den fysiska sinnevärlden har en lägre nivå, där bildskapande fantasi, känslor, drömmar och reflektioner finns och kan ge upphov till illusioner. Människan som ser en spegelbild av ett föremål kan enkelt konstatera att det fysiska föremålet är mer verkligt än spegelbilden. I bästa fall är den en lägre representation av en fysisk verklighet. I annat fall kan fantasin vara en illusion.


Även idéernas värld kan delas upp i två nivåer. Högst uppe i idévärlden finns själva idéerna, skönhetens idé, sanningens idé, harmonins idé etc. På en lägre nivå i idévärlden finns idéerna reflekterade och speglade inom matematiken och geometrin. Matematiken och geometrin kan sägas representera själva idéerna utan att själva vara de riktiga idéerna.

 

Platon beskriver i boken Staten ”det godas idé” som något högre än idéerna i idévärlden. För att hjälpa oss att förstå det godas idé gör Platon en liknelse med den fysiska sinnliga världen, där synen och det som ses skiljer sig åt från hörseln och det som höres och på motsvarande sätt med de andra sinnena. Synen och det som ses är båda beroende av ett tredje yttre slag av påverkan, dvs. solens ljus. Utan solens ljus kan synen inte se och föremålen inte synas. Platon fortsätter liknelsen med att säga att solen inte bara ger synen förmågan att se utan även är upphov till födelse och liv, tillväxt och näring – utan att solen själv är dessa saker.

 

På liknande sätt förhåller sig det med idévärlden. Det godas idé är som solen i sinnevärlden och är det som gör det möjligt att skåda idéerna. När uppmärksamheten riktas på idéerna, är det enligt Platon ”det godas idé” som skänker tanken och tankeföremålet förmågan till klar kunskap, sanning och förståelse. ”Det godas idé” är något högre än dessa resultat. Platon skriver:

 

Då kan du också säga, att det goda ej blott är upphov till kunskapen om de ting som vi har kunskap om utan också till deras varande och väsen, även om det goda självt inte är något väsen, utan i värdighet och kraft höjer sig över väsendet.[2]

 

Om vår tanke däremot är blandad med mörker, med det emotionala, det lägre, så försämras vår förståelse (synförmåga). Platon fortsätter:

 

Betrakta själen på samma sätt. När den riktar sin uppmärksamhet på det som bestrålas av sanning och det varande, då uppfattar den det genast och visar sig vara i besittning av förnuft. Men när den ägnar sitt intresse åt det som är blandat med mörker, det som uppkommer och förgår, då har den endast föreställningar och med avtrubbad synskärpa föreställer den sig än det ena än det andra och gör intryck av att sakna förnuft.

 

Det godas idé kan därmed sägas vara det högsta en människa kan komma i kontakt med. Metoden att genom meditation nå fram till idévärlden och skåda de sanna, sköna och goda idéerna är dialektiken. Platon skriver:

 

När någon vågar sig på att på dialektikens väg utan hjälp av några sinnesförnimmelser och endast med tankens stöd nå fram till tingens väsen och inte ger upp förrän han med själva tanken har fattat det goda sådant det är i sig självt, då har han nått fram till slutmålet i tankens värld.

 

Sedan Platon delat upp världen i idévärlden (idéer och matematik) och den fysiska världen (fysiska världen och dess speglingar), fortsätter han med att dela in dialektikens vetenskap i idévärldens kategorier. Första avdelningen kallar han kunskap, andra avdelningen tänkande. Dessa två avdelningar ger han benämningen tanke och för till idévärlden (episteme). Tredje avdelningen kallar han tro, fjärde avdelningen föreställning. Dessa två sista avdelningar ger han beteckningen åsikt (doxa) och för dem till den föränderliga sinnevärlden. Åsikt gäller det blivande, tanke gäller vara. Vad vara är till det blivande är tanke till åsikt, och vad tanke är till åsikt är kunskap till tro och tänkande till föreställning. Platon skriver:

 

– Och ”dialektiker” kallar du då den som kan göra reda för varje tings vara. Och om den som inte klarar av detta kan du väl säga, att i den mån som han inte redogör för ett sådant vara för sig själv och andra – i samma mån saknar han förnuftig insikt i saken?...

 

Detta gäller väl också om det goda? Var och en som inte klarar av att definiera det godas form och avgränsa den från alla andra ting och inte kan bemöta alla invändningar som i en strid med föresatsen att rannsaka allt efter vara, inte efter sken, och inte banar sig väg genom allt detta utan att vackla i argumenteringen – den som inte förmår detta, ska du säga, känner varken det goda självt eller något annat gott, och om han uppfångar en bild av det goda sker det genom åsikt, inte kunskap; drömmande och slumrande framlever han sitt nuvarande liv, och innan han vaknar här har han hamnat i Hades, och där somnar han in för gott…

 

Tänk på dina barn, som du nu fostrar och utbildar i tanken. Anta att du en dag fostrar dem i verkligheten. Då tror jag inte att du skulle låta dem styra i staten och bestämma över frågor av största vikt om de vore irrationella som vissa linjer… Då lagstiftar du om att de i första hand ska ägna sig åt en sådan utbildning som gör att de kan ställa frågor och svara på det mest kunniga sättet.

 

Att ”ställa frågor och svara” är en vanlig omskrivning för dialektiken. Avsiktligt formulerande tänkande som strävar efter det mentalas perspektivtänkande, 47:5, och systemtänkande, 47:4, är ett annat sätt att beskriva dialektiken. I ljusteknikens långa tanke, element 28–33, ges ytterligare förklaring på det mentalas utveckling till kausalt. Även meditation på matematiska relationer hos esoteriska symboler kan sägas vara en brygga för det mentalas utveckling till kausalt. Platon menar att den del av matematiken och geometrin som representerar själva idéerna kan användas för närmandet till dessa.

 

Plotinos ger i Enneaderna (1.3, Om dialektik) en ytterligare förklaring om vad dialektiken är för något.

 

Vad är då dialektiken? … Den är den vetenskap som kan tala om varje ting på ett förnuftigt och ordnat sätt och säga vad det är och hur det skiljer sig från andra ting och vad det har gemensamt med dessa bland vilka det är och var vart och ett av dessa står och om det verkligen är vad det är och hur många verkligt existerande ting det finns och åter igen hur många icke-existerande ting, skilda från verkliga väsenden. Den dryftar det goda och det icke-goda och de ting som föres under det goda och dess motsats och vad det eviga är och vad det icke-eviga är, med viss kunskap om allt och icke blott åsikt. Den upphör med irrandet i sinnevärlden och gör sig bofast i intellektets värld, och där är den sysselsatt med att överge osanningen och nära själen på det som Platon kallar ”sanningens plan”, varvid den brukar denna indelningsmetod för att urskilja ideerna och för att bestämma varje tings väsentliga natur och för att finna de första slagen och att genom intellektet väva samman allt detta som utgår från dessa första slag, tills de har genomfarit hela intellektets värld. Då upplöser den på nytt denna världs byggnad i dess delar och återkommer till utgångspunkten. Och sedan håller den sig stilla (ty den är stilla såtillvida som den befinner sig där) och sysselsätter sig inte längre, utan kontemplerar, sedan den nått enheten …

 

Intellektet ger klara principer till varje själ som kan mottaga dem. Och sedan sammansätter och sammanväver den och urskiljer deras följder, tills den når fram till fulländad intelligens. Ty, säger Platon, dialektiken är ”intelligensens och visdomens renaste del”: Eftersom den är den mest värdefulla av våra mentala förmågor, måste den alltså befatta sig med verkligt vara och det mest värdefulla. Såsom visdom är befattar den sig med verkligt vara, såsom intelligens med det som är bortom vara. Men visst är väl filosofin det mest värdefulla? Är då dialektiken och filosofin detsamma? Den är filosofiens mest värdefulla del. Ty den får icke anses vara ett redskap som filosofen använder. Den är icke blotta teorier och regler. Den sysslar med ting och har verkliga väsenden såsom ett slags material för sin verksamhet. Den nalkas dessa metodiskt och äger verkliga ting tillsammans med sina teorier. Den känner händelsevis osanningen och sofismen såsom en annans alster och avgör att osanningen är något för själva sanningen främmande, inseende, när någon framför den, att den är något motsatt sanningens välde. Den vet alltså icke om satser – dessa är blotta bokstäver – men genom att veta sanningen vet den vad det är som kallas satser och i det hela taget vet den själens rörelser, vad den bejakar och vad den förnekar och om den bejakar detsamma som den förnekar eller något annat och om ting skiljer sig från varandra eller är desamma. Vad som än framläggs för den förnimmer den genom att rikta intuitionen, liksom även sinnesförnimmelsen gör, men den överlämnar futtiga dryftanden om precision i det språkliga uttrycket till en annan disciplin, som låter sig nöja med dessa.[3]

 

För esoterikern kan hylozoikens mentalsystem utgöra grund för meditation. I Ljusteknikens långa tanke, del ett, element 26, beskrivs åtta kosmiska ideer att meditera på med självmedvetenhet: 1) allts enhet; 2) allts tre aspekter; 3) nerdimensionering: 3 blir 7, 7 blir 49, de sju kosmiska sjuserierna, de sju strålarna eller departementen; 4) livslagarna; 5) medvetenhetsutvecklingen såsom livets mening; 6) de tolv essentiala egenskaperna; 7) Augoeides; 8) hierarki, skola, de äldre bröderna – ”det högre” i vidaste mening.[4]

 

I anslutning till dessa åtta kosmiska idéer kan den goda staten sägas utgöra en viktig idé att meditera på. Annorlunda uttryckt: De åtta kosmiska idéerna finns representerade inom den goda staten och kan användas som underlag vid meditation. Platon använder dialektiken som metod när han i boken Staten mediterar över den goda staten. Boken inleder med en djupare förklaring av hur rättrådigheten kommer till uttryck både individuellt hos människan och kollektivt i staten.


Platon gör en jämförande utredning mellan den fulländat rättrådiga människan och den fulländat orättrådiga. Vidare skiljer han mellan ”den som är rättrådig” och ”den som ger sken av att vara rättrådig”.


Den fulländat rättrådiga människan är genom sitt vara och handlande rättrådig, men för att inte riskera att denna människa är rättrådig för personlig vinning måste hon ge skenet av att vara orättrådig.


Den fulländat orättrådiga människan är orättrådig i sitt vara och handlande, men ger sken av att vara rättrådig. Denna människa prisas av omgivningen för sin rättrådighet trots att hon handlar orättrådigt.


Platons utredning visar att om staten är grundad på rätt sätt, så är den fullständigt god och kan därmed sägas vara vis, modig, besinningsfull och rättrådig. Även den goda människan uppvisar dessa fyra egenskaper som kommer till uttryck i handlandet. Undersökningen fortsätter med frågan om huruvida det är fördelaktigt att utföra rättrådiga handlingar och sköna sysslor och att vara rättrådig – vare sig om man framstår som sådan eller ej – eller om det är fördelaktigt att begå orätt och vara orättrådig, förutsatt att man slipper sota för det och undgår bättring genom straff.

 

Rättrådigheten är den fjärde essentiala egenskapen och har en särskild förbindelse med departement tre och sju. I Ljusteknikens grunder, del nio beskrivs rättrådigheten enligt följande:

 

Rättrådighet. Betyder gruppens sannhet och rättvisa, uppriktighet och ärlighet, både inåt, medlemmarna emellan, och utåt, gentemot andra grupper och samhället i stort, ty är rättrådigheten av äkta sorten, visar den sig i såväl det inre som det yttre. Däri ingår även kompromisslöshet ifråga om rätt och orätt, livslagarna, i ställningstaganden till jordiska maktgruppers oberättigade anspråk, oavsett allmän opinion, rådande idiologier och andra dylika ovidkommande faktorer. Med rättrådigheten nära besläktade är vederhäftigheten och sakligheten, som ser enbart till det sakligt riktiga eller rätta, oberoende av personerna eller grupperna och deras makt eller anseende: ”Det må vara riktigt, om så fan själv säger det, och felaktigt, om så gud fader själv säger det.”[5]

 

”Hierarkiska idéer måste förverkligas, hur lång tid detta än tar.”[6] Den goda staten är en hierarkisk idé och kommer att förverkligas med planethierarkins återframträdande, skolornas återupprättande och sjätte rotrasens framträdande.[7] Den individuella medvetenhetsutvecklingen är ett svårt och långsamt förvärv av allt högre slag av medvetenhet, ett förvärv som sker gradvis, steg för steg, i allt högre molekylarslag. På liknande sätt sker den kollektiva medvetenhetsutvecklingen.


Den goda staten är gruppmedvetenhetens förverkligande i suverän samhällelig form. Den förutsätter därför skolan, som i sin tur förutsätter den esoteriska studiegruppen. Arbetet för den framtida goda statens förverkligande måste således utgå från den i nuet existerande esoteriska gruppen. Av detta följer att esoteriska gruppen måste kollektivt förstå dessa mål, måste tillämpa skolprinciper och skolregler med dessa mål för ögonen. Gruppen arbetar på linje två och linje tre med vetskap om och förståelse av dessa mål. Den enskilda gruppmedlemmen arbetar på linje ett med samma vetskap och förståelse, strävar att göra sig dugande till medborgare i den goda staten.[8]

 

Byggandet av antahkarana kan indelas i två delar. Första delen handlar om att monaden förvärvar kausalmedvetenhet, blir ett kausaljag och centrerar sig i andratriadens mentalatom 47:1. Den andra delen handlar om att kausaljaget övergår till att bli ett andrajag och centrerar sig i andratriadens essentialatom 46:1. På liknande sätt kan byggandet av det kollektiva antahkarana beskrivas. Den begynnande goda staten motsvarar andra delen av byggandet av antahkarana. Som exempel kan nämnas att en riktig esoterisk skola inrättas av ett 46-jag. Den hemliga symbolen visar den matematiska relationen mellan antalet medlemmar i skolan med ett 46-jag som lärare.

 

Det finns flera steg på vägen till den goda statens förverkligande, det vill säga den andra delen i byggandet av det kollektiva antahkarana. Förståelsen för och förverkligandet av det goda samhället kan utgöra den första delen i byggandet av det kollektiva antahkarana. Den kollektiva medvetenhetsutvecklingen genomföres gradvis av samhällets medborgare. I detta deras arbete är viljan till enhet och en ökande förståelse för livslagarna viktiga faktorer. Att rikta sin uppmärksamhet, självmedvetenhet och att meditera på vad som utgör idén till det goda samhället är att arbeta med medvetenhetsaspekten till det goda samhället. I det goda samhället finns de tre huvuddepartementen representerade:

 

  1. Rättvisa – livslagarna som rättesnöre i det goda samhället – rörelseaspekten
  2. Medkänsla – medvetenhetsutveckling, sju goda mänskliga relationer som kännetecknas av kärleksfull förståelse och välvilja – medvetenhetsaspekten
  3. Sanning – kunskap om verkligheten – materieaspekten


I det goda samhället är den goda familjen en nödvändig del. I familjen kan de goda relationerna utvecklas, dem mellan föräldrar och barn, mellan man och hustru och mellan syskon. Barn som lär sig rättvisa, medkänsla och sanning inom familjen kan lättare utveckla och expandera dem till att utveckla goda relationer till sina vänner. Kan människan skapa riktiga och goda relationer inom familjen och till sina vänner så kan dessa utveckla och expandera detta till att omfatta sina grannar och allt större del av samhället. Kollektiv medvetenhetsutveckling rör monadernas grad av utvecklad medvetenhet, deras förståelse, insikt, kunskap och förmåga. Kollektiv medvetenhetsutveckling betyder även kollektivväsendets expansion. Den goda staten kan inte förverkligas utan planethierarkin, men vi människor måste gå halva vägen själva. Att arbeta med förståelsen av det goda samhället möjliggör förverkligandet av det goda samhället, där rättvisa, medkänsla och sanning kommer till uttryck.

 

Francis Bacon (46-jag) ger i boken New Atlantis exempel på det goda samhället, vars ändamål är den kollektiva förståelsen och kunskapen om orsaker och den hemliga rörelseaspekten. Detta innebär en sådan expansion av människoriket att detta kan påverka allt på bästa sätt. Det goda samhället är självförsörjande, men dess medlemmar reser ut i världen för att samla kunskap om omvärlden, utan att själva avslöja varifrån de kommer. I detta samhälle forskar människorna på ljus och färger, på stenar, kristaller och metaller, på ljud och harmonier, på dofter och smaker, på maskiner och instrument för olika typer av rörelser. Man forskar inom matematik, geometri och astronomi. Det handlar om forskning och experiment som syftar till förståelse av orsaker, och rörelseaspekten beskrivs kortfattat i boken.

 

Med hylozoiken har vi fått kunskapen om högre världars indelning, jaget såsom en monad, de tre aspekterna etc. Jagets förmåga att såsom människa komma i kontakt med idévärlden, kausalvärlden, går genom kausalcentret och självmedvetenheten. Monaden kan genom 47:5 få kontakt med 47:3 och genom 47:4 med 47:2[9].  


Allt har tre aspekter, och i monadens första kontakt med det kausala finns alla tre aspekterna närvarande, materia, medvetenhet, rörelse. Att förnimma en finare energi är att uppfatta rörelseaspekten. Långt senare kan även idéinnehållet (medvetenhetsaspekten) uppfattas. Den energi som förnims är högre materia i rörelse, högre materia som även har ett idéinnehåll. Kontakten med en kausalidé kan framstå som en blixtbelysning, där jaget uppfattar ett helt begreppslandskap direkt men behöver det mentalas hjälp för att formulera idén sekventiellt[10].

 

I Ljusteknikens grunder har vi fått ytterligare kunskap om byggandet av antahkarana, både det individuella och kollektiva byggandet av bron, och därmed sammanhängande förverkligandet av den goda staten.

 

Platons ”skådande av idéerna” kan tolkas såsom kausaljagets förmåga att förstå idéernas idéinnehåll och objektivt se kausala former, ljus- och färgfenomen. Platon beskriver ”Det godas idé” som något högre och skönare än idéerna i idévärlden. Hylozoikens mentalsystem tillhandahåller exakta verklighetsbegrepp, varmed detta kan beskrivas såsom följer:

 

Hylozoiken är en produkt av högre medvetenhet, långt över den vanliga människans förmåga. Den motsvarar kausaljagets ”tänkande”, egentligen: idéskådande som detta slags jag är förmöget till. Därmed är inte sagt att kausalmedvetenhet räcker till för detta; det gör den inte, eftersom hylozoiken beskriver verkligheten långt bortom kausalvärlden. I själva verket måste kausaljaget, för att kunna ”skåda hylozoiken”, taga emot kausala nerdimensioneringar av 46-ideer, 45-ideer osv.[11]

 

Avsikten med denna sammanställning har varit att rikta uppmärksamheten på den goda staten och det goda samhället. Människan har att utveckla de tolv essentiala egenskaperna till 25 procent för att inträda på humanitetsstadiet och till 75 procent för att bli ett kausaljag[12]. På vilket sätt kan dessa essentiala egenskaper utvecklas kollektivt i gruppen och förvärvas till 75 procent i samhället genom det kollektiva byggandet av antahkarana? Hur kan människor lära sig att leva efter de sju livslagarna, både individuellt och kollektivt? På vilket sätt stärks den kollektiva viljan till enhet? Detta är frågor som vi alla bör ställa och söka besvara, om vi önskar delta i förverkligandet av det godas idé.


 

Johan Berggren

2022-04-16

                                                                                                           


[1] Laurency, H. T. Livskunskap Tre. www.laurency.com

[2] Platon. (2013). Skrifter. Bok 3. Staten. (J. Stolpe, övers.; 2:a uppl.) Atlantis

[3] Plotinus, Ennead I. (A. H. Armstrong, engelsk övers.; 2:a uppl.) Loeb Classical Library (L. Adelskogh, svensk övers.)

[4] Adelskogh, L. (2015). Ljusteknikens långa tanke, del ett. www.hylozoik.se

[5] Adelskogh, L. (2017). Ljusteknikens grunder, del nio. www.hylozoik.se

[6] Laurency, H. T. (2011). Kunskapen om verkligheten (3:e uppl.). www.laurency.com

[7] Adelskogh, L. (2017). Ljusteknikens grunder, del tolv. www.hylozoik.se

[8] Adelskogh, L. (2017). Ljusteknikens grunder, del elva. www.hylozoik.se

[9] Adelskogh, L. (2017). Ljusteknikens grunder, del sju. www.hylozoik.se

[10] Laurency, H. T. (1995). De vises sten (3:e uppl.). www.laurency.com

[11] Adelskogh, L. (2015). Ljusteknikens grunder, del ett. www.hylozoik.se

[12] Adelskogh, L. (2017). Ljusteknikens grunder, del åtta. www.hylozoik.se


Boktips

- för djupare studier



"Skrifter. Bok 3 - Staten"

av Platon


"Enneaderna"

av Plotinus


"Kunskapen om verkligheten"

"De vises sten"

"Människans väg"

"Livskunskap Ett"

m.fl. av Henry T. Laurency