NY LIVSLUST  arbete för högre medvetenhet

Vad innebär mod i vår tid?

Några tankar kring mod, vad det är och hur vi kan se på mod i vår tid.

Den kanske vanligaste synen på mod är att det är förmågan att motstå rädsla, att våga vara och visa sig sårbar, det vill säga att mod kan finnas där det samtidigt finns en upplevelse av en möjlig förlust i någon form.

Så när vågar vi visa mod?

Är det när vi upplever att vi skulle förlora mer på att inte visa mod än genom att visa det? Vad är det vi riskerar att förlora genom att inte visa mod, vår självrespekt? Är det så att i den ena vågskålen finns vår självrespekt och i den andra det vi är rädda för? Självrespekt kan också kallas för självkänsla, vilket ger en antydan om att det handlar om en känsla, hur vi känslomässigt upplever oss själva. Men räcker självrespekt för att våga visa mod? Det kan ju handla om ett sammanhang där vi inte har någon som helst kunskap. Om vi erbjuds att hoppa fallskärm men inte har en aning om ifall fallskärmen räcker till, skulle vi då kalla det för mod eller dumdristighet att hoppa ändå?

Så kan vi tänka oss mod utan självtillit? Självtillit som vi också skulle kunna kalla för självförtroende. Självförtroende bygger ju på att vi vet vad vi vet, och därmed också vet vad vi inte vet. Vi skulle kunna se självförtroende som att våga lita på sig själv, att våga vara sig själv, enkel och okonstlad. Att vara enkel och okonstlad är ju samtidigt att våga erkänna sig vara okunnig där man är okunnig och att våga tvivla när man är osäker, men också att våga försvara frihet och rätt när vi uppfattar att den är hotad. Självfallet finns det människor som kan ge sken av att ha stort självförtroende utan att äga egentlig kunskap, men då handlar det ju mer om en illusion än äkta självförtroende.

Så vad är då mod?

Vi kan ju se mod som tillämpad självrespekt och självtillit, att våga följa det som vi av egen erfarenhet och kunskap upplever vara rätt och riktigt.

Man kan tycka att det är märkligt att mod inte nödvändigtvis behöver vara kopplat till vad som är rätt och fel ur ett yttre perspektiv. Även en tjuv kan visa stort mod. Men det skulle ju kunna förklaras av att mod mer gäller förhållandet mellan vår självrespekt och självtillit gentemot det vi känner rädsla inför. Vilket förstås styrs av våra värderingar.

Vilka olika typer av mod kan det då finnas?

Vi bör ju åtminstone ha fysiskt, emotionalt (eller känslomässigt) och mentalt mod. Många gör en uppdelning enbart i fysiskt och moraliskt mod, men förhoppningsvis uppenbarar sig strax fördelarna med en ytterligare uppdelning. Se artikeln "Vad är känslor och hur påverkar de vårt tänkande?" för hur man skulle kunna skilja mellan emotioner och känslor. I samma artikel finns också ett försök att förklara vad som utmärker emotioner, att de alltid innebär en positiv eller negativ en upplevelse, men aldrig någonting mittemellan. Så en emotion innebär enligt dessa tankegångar antingen att tycka om eller tycka illa om något eller någon, men aldrig likgiltighet. I artikeln nämns även vad som skulle kunna utmärka en rent mental aktivitet, en aktivitet utan emotioner, d.v.s. utan ”tycka om – tycka illa om”. Problemlösning i matematik kan vara ett bra exempel på en rent mental aktivitet. Artikeln beskriver också föreningen av emotional och mental aktivitet, det vi till vardags kallar för känslor, hur de kan påverka oss att förkasta en korrekt tanke eller acceptera en felaktig tanke beroende på vilka emotioner tanken väcker till liv.

Hur kan vi då se på de tre olika typerna av mod?

Fysiskt mod skulle kunna vara att våga göra något trots fara för egen hälsa, t.ex. att offra sig för att rädda livet på någon annan.

När det gäller emotionalt (känslomässigt) mod skulle vi kunna utgå från definitionen härovan. Då kanske vi inte skulle säga att det är modigt att göra något vi tycker väldigt mycket om att göra, som inte är förknippat med rädsla, utan modet krävs när det handlar om att göra något vi tycker väldigt illa om. Vi kanske är livrädda för spindlar trots att vi vet att de inte kan utgöra någon som helst fara för vårt liv. Men ur ett emotionalt (känslomässigt) perspektiv kan det då krävas ett enormt mod för att våga närma sig en spindel. Men rädslan kan även gälla sociala sammanhang, rädsla för att andra ska tycka illa om oss, rädsla för att förlora vårt anseende.

Mentalt mod då, hur kan man beskriva det? Säg att vi möter en tanke eller idé som vi aldrig hört talas om tidigare. Utifrån den erfarenhet och kunskap vi har drar vi då en av tre slutsatser, antingen att tanken är korrekt, att den är felaktig, eller att vi inte kan avgöra om den är korrekt eller inte. Detta borde vara en rent mental process. Vi kan förstås ha en uppfattning om vad vi anser vara mest sannolikt, men det är ju fortfarande en gissning och därmed något vi inte vet med säkerhet.

Problemet uppstår då vi t.ex. förkastar en tanke på grund av att den ”känns” fel, d.v.s. vi tycker illa om tanken, den väcker obehagskänslor. På samma sätt kan en tanke ge upphov till en positiv känsla då tanken väcker positiva känslor. Hur kommer modet in här? Enklast vore att påstå att det krävs mod att acceptera en tanke som vi inser vara korrekt även om den väcker obehagskänslor. På samma sätt krävs det mod för att överge en tanke som vi nu inser vara felaktig, trots att tanken ger upphov till mycket behagliga känslor. Obehagskänslor kan i detta sammanhang t.ex. vara rädsla för att förlora sin makt, rikedom eller anseende då vi vet att omgivningen inte kommer att dela vår insikt eller aktivt motarbeta oss. Det finns otaliga exempel på förföljelse av människor som framfört korrekta tankar, t.ex. att jorden inte är platt och att den inte utgör centrum i solsystemet, att jungfrufödsel är en biologisk omöjlighet o.s.v.

Detta leder oss till våra dagar, vad är det för ”självklarheter” vi har idag som är så självklara att de inte kan eller ens får ifrågasättas, i alla fall inte utan risk att bli en social paria? Har vetenskapen i alla tider alltid haft rätt i allt den har påstått? Har massmedia alltid rätt? Talar politiker alltid sanning? Kan det vara intressant att närmare undersöka just de ”sanningar” som gäller som absoluta idag och som omedelbart skulle leda till ”social utstötning” om de skulle ifrågasättas?

Vi kan ana att det överallt finns känslor för eller emot i stort sett allt vi möter i vardagen. Men att våga undersöka påståenden utan att genast låta sig styras av känslor kräver ofta ett stort mod, och stor ödmjukhet. Ty egentligen, hur mycket av det som vi ”vet” med fullständig övertygelse vara absoluta sanningar kan vi bevisa vara desamma?

Många tankar och idéer i denna och tidigare artiklar är inspirerade av tänkare som t.ex. Bertrand Russell och Henry T. Laurency. Exempelvis definitionen av känslor såsom en mix av emotioner och tankar, vilken möjliggjort nya förklaringsmodeller.

/BA